Fastighetsrätt har traditionellt behandlats som ett särskilt ämne i svensk rätt och består av de regler som behandlar rättsförhållanden avseende fast egendom. Den fasta egendomen är vidare indelad i fastigheter. I huvudsak är det fråga om civilrättsliga regler men också det offentligrättsliga inslaget är betydelsefullt, i första hand inom den speciella fastighetsrätten.

Fastighetsrätten är av mycket stor betydelse för samhället i vid bemärkelse, eftersom all verksamhet i en eller annan mening är beroende av ett utrymme på marken. Detta gäller oavsett om det är fråga om ett direkt utnyttjande av naturens resurser i form av skog eller andra naturtillgångar eller om detta utnyttjande endast är indirekt i form av ianspråktagande av en byggnad eller liknande. Man kan säga att det fastighetsrättsliga systemet utgör en grundförutsättning för en fungerande marknadsekonomi.

 

Ämnet fastighetsrätt kan delas in i två skilda delar, nämligen i en del som huvudsakligen regleras av jordabalken och i en del som regleras av annan lagstiftning. Den del som jordabalken reglerar brukar benämnas allmän fastighetsrätt, medan den andra delen vanligen benämns speciell fastighetsrätt.

Inom den allmänna fastighetsrätten behandlas exempelvis praktiskt viktiga frågor rörande köp, pant och hyra av fastigheter samt även sakrättsliga frågeställningar.

När det härnäst gäller den speciella fastighetsrätten kan
denna sägas bestå av två delar dels markrätt och dels miljörätt. Markrätten rör huvudsakligen reglering av användningen av bland annat fråga om bildande och förändring av fastigheter, kommunernas markplanering samt markåtkomst för olika ändamål, som exempelvis för att bygga vägar och kraftledningar. Den andra delen av den speciella fastighetsrätten, miljörätten, spelar också en roll vid
tillämpningen av de markrättsliga lagarna och utgör ett skydd för människors hälsa och ett skydd för naturen.