Målet för den gemensamma marknaden är att det skall råda fri rörlighet av varor, arbete, tjänster och kapital inom unionen. Det innebär att alla nationella regler som utgör ett hinder för den gränsöverskridande handeln skall tas bort och att unionen skall ha en gemensam handelspolitik mot tredje land. För en näringsidkare eller en arbetstagare inom unionen betyder det att han eller hon så långt som möjligt skall kunna erbjuda sin vara, tjänst eller arbetskraft över hela unionen på samma sätt som på sin egen hemmamarknad. För att uppnå detta finns dels grundläggande regler om fri rörlighet i EG-fördraget (artiklarna 28, 39, 43, 49 och 56), dels har unionen tagit fram en gemensam lagstiftning som reglerar förutsättningarna för handeln. Regelverket genomsyras av den grundläggande principen om icke-diskriminering vilket innebär att varor, tjänster och arbetskraft skall behandlas lika oavsett ifrån vilken medlemsstat de ursprungligen kommer ifrån. I den mån unionen inte antagit gemensamma handelsregler kan enskilda näringsidkare och arbetstagare åberopa sin fördragsenliga rätt till tillträde i en annan medlemsstat direkt. Eftersom marknaden ännu inte är helt integrerad finns fortfarande skillnader medlemsstaterna emellan vad gäller frågor som till exempel alkoholpolitik, konsument- och miljöskydd. Varje medlemsstat har här ett visst utrymme för att ensidigt uppställa regler som avser att skydda sådana intressen och kan då utestänga varor och tjänster från andra medlemsstater. Fri rörlighet av kapital regleras inom ramen för valutasamarbetet EMU och den gemensamma valutan euron. Sverige deltar i EMU men har genom en folkomröstning i september 2003 beslutat att inte nu införa euron som valuta. Inom ramen för den gemensamma marknaden har unionen utöver regler om fri rörlighet även en gemensam konkurrensrätt, jordbruk och transporträtt.

 

Som framgått har EU kompetens att anta lagstiftning som binder både medlemsstaterna och enskilda unionsmedborgare. Denna kompetens har unionen fått genom att medlemsstaterna har överlåtit delar av sina suveräna kompetenser till unionen. Unionen har fem centrala institutioner: Rådet, Europaparlamentet, Kommissionen, EU-domstolen och Revisionsrätten. De lagstiftande organen är rådet som representerar medlemsstaterna och Europaparlamentet som representerar unionsmedborgarna. På ett växande antal områden kan unionen anta lagstiftning med kvalificerad majoritet, vilket innebär att enskilda medlemsstater inte kan hindra att lagstiftning antas. Även kommissionen har en viktig roll i lagstiftningsprocessen som det enda organ som kan lägga fram förslag till ny lagstiftning. Kommissionen arbetar i övrigt för att tillvarata unionens intressen och har en övervakande roll.

EU-domstolen tolkar och tillämpar fördragen och sekundärlagstiftningen. Den största delen av unionsrätten implementeras och administreras av medlemsstaterna och unionsrättsliga frågor kommer därför ofta upp till prövning i medlemsstaternas domstolar. De nationella domstolarna är skyldiga att begära ett förhandsbesked från EU-domstolen, om det uppkommer någon oklarhet i tillämpningen. För att säkra en effektiv och enhetlig tillämpning av unionsrätten har EU-domstolen inom ramen för sådana förhandsbesked utvecklat en rad principer för vilken effekt unionsrätten skall ha i medlemsstaterna, såsom principerna om direkt effekt och företräde. Medlemsstaterna inklusive dess myndigheter och domstolar är skyldiga att tillämpa unionsrätten lojalt och tillse att de unionsrättsliga reglerna får sin avsedda verkan i statens interna rättsordning.