Inom ämnet processrätt behandlas formerna för domstolarnas rättsskipning i brottmål, förmögenhetsrättsliga mål och familjemål. Rättegångsbalken innehåller ingående regler om hur parterna och domstolarna ska agera under olika skeden av tingrättsprocessen och vad som gäller då ett mål överklagas till hovrätten och Högsta domstolen.

Vad krävs för att en part ska kunna starta en rättgång? Vilka uppgifter ska tas in i den stämningsansökan som lämnas in till domstolen av en åklagare eller av en advokat som företräder en part till exempel i en avtalsrättslig tvist? Åklagaren ska beskriva den handling som den åtalade begått och som han anser sig kunna bevisa. I ett förmögenhetsrättsligt mål ska käranden (den som inlett rättegången) ange sitt yrkande, till exempel hur stort belopp som krävs. Han måste också beskriva de faktiska omständigheter som gör att yrkandet ska bifallas enligt en viss rättsregel. Många gånger behöver parterna ändra sin talan under rättegången. Sådana ändringar tillåts inte alltid enligt lagen.

Det är vikigt att ingen döms ohörd. Parterna ska få tillfälle att lägga fram sin sak och ges behövlig tid för att bemöta vad motparten sagt. Alla inlagor som inges av en part till en domstol måste översändas till motparten så denne får möjlighet att föra fram sina synpunkter. I regel hålls en avslutande förhandling. Vid denna så kallade huvudförhandling läggs den muntliga bevisningen fram. En part måste på förhand lämna uppgifter om vilken bevisning han kommer att presentera vid förhandlingen. Därmed ges motparten möjligheter att förebereda korsförhör och avgöra vilken motbevisning som behövs. Parterna bär ansvaret för att behövlig bevisning läggs fram. Åklagaren får sålunda sällan någon hjälp av en domstol som anser att åklagaren försummat att begära förhör med något viktigt vittne. Inte heller i förmögenhetsrättsliga mål upplyser domstolen parternas advokater om att det är lämpligt att bevisningen kompletteras på några avgörande punkter. Domarna ska vara strikt neutrala och de bör därför inte lämna råd och anvisningar till en part. I viss mån får en domare ställa frågor till en part eller ett vittne om något är oklart. Det är många gånger svårt att avgöra hur långt en domare får gå när han försöker reda ut oklarheter. Kraven på att han är neutral och opartisk sätter gränser för frågor som kan uppfattas som ensidig hjälp till en part.

Bevisrätten utgör en viktig del av processrätten. Frågor om hur bevisningen ska värderas uppkommer i flertalet mål. Det kan röra sig om bedömningen av motstridande uppgifter som lämnats av vittnen eller parter. I brottmål bär åklagaren bevisbördan och ska lägga fram bevisning som styrker åtalet. I tvistemål är det många gånger svårt att avgöra vem som bär bevisbördan och om ena eller andra parten ska bevisa sina påståenden. Oftast riktas ett strängt beviskrav mot ena parten. Rör det sig om svårbevisade orsaksförhållanden krävs inte lika stark bevisning.

Inom processrätten behandlas också frågor om hur förhör med vittnen ska genomföras. Är det tillåtet att ställa frågor som rör strängt personliga förhållanden eller frågor som kan uppfattas som osakliga eller kränkande? Får en part ställa frågor som bygger på felaktiga eller diskutabla förutsättningar?

Det är viktigt att allmänheten och pressen får insyn i rättsskipningen. Som allmän regel gäller att förhandlingar är offentliga och att var och en har en rätt att vara närvarande i en rättssal och lyssna till vad som sägs. Endast i undantagsfall kan domstolen besluta om att allmänheten inte får tillträde till en rättegång, till exempel en förhandling som rör yrkeshemligheter eller häktning.