Konferensen invigs av rektor Astrid Söderbergh Widding, och dess teman är Fundamentals of Legal Positivism, Main Tenets of Legal Positivism och Normativity and Values. De texter som de olika föredragen baseras på kommer att publiceras 2020 i The Cambridge Companion to Legal Positivism, med Torben Spaak (Juridiska institutionen, Stockholms universitet) och Patricia Mindus (filosofiska institutionen, Uppsala universitet) som redaktörer. Den som är intresserad är i mån av plats varmt välkommen att lyssna på något eller några av de olika föredragen.

Rättspositivismen är en fundamental teori om vad rätten är för något, som uppställer ett begreppsligt ramverk inom vilka författare kan formulera sina teorier om rättsordningar, juridisk argumentation och andra juridiska fenomen. Grovt uttryckt säger de rättspositivistiska grundsatserna (i) att man kan fastställa gällande rätt med hjälp av faktuella (empiriska) kriterier, (ii) att det inte föreligger något nödvändigt samband mellan rätt och moral och (iii) att rättens existens förutsätter att den faktiskt åtlyds av medborgarna och tillämpas av domare och andra funktionärer. Detta innebär alltså att rättspositivister ser rätten som ett socialt faktum och att de anser att moraliska överväganden inte spelar någon roll över huvud taget när man fastställer gällande rätt.

 

Lyda lagen - en moralisk fråga

Rättspositivister anser i linje med det sagda att frågan huruvida man bör lyda lagen är en moralisk fråga, som kan besvaras endast efter en genomgång av de moraliska argument som står till buds. Som exempel på berömda rättspositivister kan nämnas Jeremy Bentham, Hans Kelsen, H. L. A. Hart och Joseph Raz, som alla har framställt teorier om rättens natur inom det rättspositivistiska ramverket. Nämnas kan också att de skandinaviska rättsrealisterna Vilhelm Lundstedt, Karl Olivecrona och Alf Ross, som alla följde i Axel Hägerströms fotspår, i stort sett accepterade de rättspositivistiska grundsatserna.

Frågan om precis vad rättspositivismen innebär och om den är en rimlig teori har diskuterats, diskuteras för närvarande, och kommer med största sannolikhet att diskuteras också i framtiden av jurister och filosofer. En fråga är till exempel om rättspositivismen bör förstås som en teori endast om rättskällor (lagstiftning, prejudikat, sedvana) eller om den i stället bör förstås som en teori om såväl tolkning och tillämpning som om rättskällor. I det senare fallet blir rättspositivismen en mera innehållsrik och därmed också en intressantare, men samtidigt en mera problematisk, teori.

 

Rätten - ett socialt faktum?

En annan fråga är huruvida ett rättspositivistiskt synsätt underlättar moralisk kritik av rätten, något som har hävdats av bland andra Hans Kelsen och Neil MacCormick. Tanken är att den som betraktar rätten som ett socialt faktum snarare än som ett utflöde av sund moral inte löper risk att ta rättens förpliktande kraft för given – om rättsordningen vore omoralisk, så vore den ju enligt det ovan nämnda naturrättsliga synsättet inte en rättsordning över huvud taget, och det tycks den ju vara

En gammal och ständigt återkommande invändning mot rättspositivistiska teorier är att de på grund av sitt starka betonande av faktuella kriterier för rättens giltighet inte kan förklara rättens förpliktande kraft, dess så kallade normativitet eller bindande kraft. Ytterligare en invändning är att rättspositivistiska teorier har ett totalitärt drag i den meningen att de genom att bortse från moraliska aspekter har en tendens att i praktiken leda till att juridiska funktionärer tillämpar gällande rätt slaviskt, utan att beakta konsekvenserna av sin rättstillämpning. Slutligen har det invänts mot rättspositivistiska teorier, att de inte säger något intressant om ett centralt juridiskt fenomen, nämligen rättstillämpning och lagtolkning.