Människor stående i en avgångshall på en flygplats och ser på en skärm som visar inställda avgångar
Det var i mars 2020 som flygbolag världen över tvingades till att ställa in flygresor med anledning av covid-19. Foto: Anton Petrychenko / Mostphotos


Trots att resebolagen enligt en förordning från EU är skyldiga att återbetala inställda resor inom loppet av sju dagar så väntar många fortfarande på pengar som de har varit berättigade till sedan i våras. Anmälningarna väller in till Allmänna reklamationsnämnden och missnöjet hos konsumenterna är stort. En som själv drabbades av försenad återbetalning av flygbiljetter är Marianne M. Rødvei Aagaard, universitetslektor i allmän förmögenhetsrätt vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet. Efter fem månaders väntan på återbetalning och ett nekande till dröjsmålsränta tog hennes tålamod slut och hon författade då ett brev där hon hotade att stämma flygbolaget. Om detta uttalade hon sig i Aftonbladet den 19 augusti 2020.

– I samband med att jag tröttnade på att vänta på min återbetalning och började formulera ett brev till det berörda flygbolaget så slog det mig att det normalt är så att man även har rätt att kräva ränta på en betalning, både när en gäldenär är i dröjsmål och när ett köp ska gå åter på grund av hävning. Eftersom flygbolagen rätt tydligt hade gett uttryck i media för att de inte tänkte betala räntor, och för att vara säker på att jag inte skulle skriva något fel i brevet, ville jag dock kolla upp juridiken lite närmare först, berättar Marianne.


Lät författa en artikel på ämnet

Mariannes undersökningar bekräftade hennes misstanke och när hon insåg att ingen hade behandlat dessa frågeställningar tidigare, vare sig i prejudicerande praxis eller doktrin, så kom idén till att själv skriva en artikel på ämnet. Nu publicerar hon: ”Avkastningsränta och dröjsmålsränta vid krav om återbetalning av inställda flygresor” i Juridisk Tidskrift (JT), en 16 sidor lång publikation som på grunden ger svar på frågan om huruvida en konsument har rätt till ränta vid väntan på återbetalning av en inställd flygresa.

– Jag tycker det är viktigt att kunskap om att man faktiskt kan väcka frågan om ränta i detta sammanhang kommer ut och blir allmänt tillgänglig. Det finns ju redan några fall från tingsrätt där frågan har väckts, och där kunden har fått rätt, säger Marianne och fortsätter:

– För de flesta är det en rätt hög tröskel att ansöka om stämning till domstol för att få ut ett smärre belopp. Men om man gör det och vinner målet så kommer man kunna kräva ansökningsavgiften om 900 kronor åter jämte de övriga summorna som man är berättigad till, så flygbolagen löper risk att ådra sig mycket större kostnader om de väljer att ignorera eventuella räntekrav som framställts mot dem.


Ingen möjlighet att åberopa förmildrade omständigheter

Som borgenär är det enkelt att förutsätta att den extrema situation som pandemin har satt flygbolagen i skulle kunna innebära en förmildrande omständighet som ger bolagen uppskov från sina förpliktelser. Förarbetena till räntelagen anger dock uttryckligen att lagen om avkastningsränta och dröjsmålsränta inte påverkas av orsaken till att betalningen har försenats, så inte heller här har flygbolagen något lagligt stöd till sina yttranden om att inte erlägga dröjsmålsränta. Till detta kan tilläggas att det möjligen hade kunnat vara skillnad om betalsystemen hade klappat ihop eftersom en sådan faktor på intet vis vore något som bolagen själva hade kunnat styra över. I rådande läge är det dock så att dröjsmålen i första hand beror på flygbolagens vilja och ekonomiska förmåga, vilket inte på något sätt är relevant enligt nu gällande räntelagstiftning.

– Det finns ju regler om force majeure, som innebär att man kan komma undan skyldigheten att fullgöra en prestation enligt ett ingånget avtal och även undvika eventuell skadeståndsskyldighet för avtalsbrott. Dock finns det inga regler som ger en avtalspart rätt att i den här situationen behålla motpartens redan fullgjorda prestation och finns det då en fordring som gäller återbetalning i samband med återgång av köp, ja då följer det faktiskt uttryckligen av räntelagen att avkastningsränta tillkommer. Detsamma gäller dröjsmålsränta om återbetalningen inte sker i rätt tid, säger Marianne.


Lätt att falla för ”vilseledande” standardformulär

Av Mariannes analys framgår att flygbolagen har gjort det mycket enkelt för den enskilda resenären att begära återbetalning genom redan utformade standardformulär - en tjänst som kan tyckas vänlig vid en första anblick, men som har sina uppenbara nackdelar för kunden. Standardformulären ger nämligen endast utrymme för att ge den information som bolagen vill ha och saknar punkter som tar upp krav på ränta, eller ens har fritextfält för att själv kunna ange det. Ska man framföra ett anspråk på dröjsmålsränta så krävs det med andra ord att kravbrevet utformas manuellt och med kännedom om de egna rättigheterna till återbäring, vilket är ett vetande som inte alla besitter.

För den före detta advokaten Marianne så slutade dispyten med flygjätten dock väl till sist och efter hotet om stämning så fick hon sina pengar åter inom loppet av bara några dagar. Hennes avsikt med sin artikel är dock inte att initiera till stämningsansökningar i fråga om återbetalning eller krav på ränta, utan att upplysa i allmänhet om vad som gäller rättsligt samt att belysa det faktiska läget med den rådande återbetalningsproblematiken. Inte minst för vikten av att gällande regler både nyttjas och upprätthålls.

– Allra bäst vore det ju om flygbolagen själva tog ansvar för att följa gällande lagstiftning, eller åtminstone gjorde det lättare för kunderna att framställa räntekrav, men det är väl inte särskilt sannolikt att det kommer ske, avslutar Marianne.

Läs Marianne M. Rødvei Aagaards artikel i Juridisk Tidskrift: ”Avkastningsränta och dröjsmålsränta vid krav om återbetalning av inställda flygresor”

 

Mer om Marianne M. Rødvei Aagaard

Marianne M. Rødvei Aagaard. Foto: Hansen/Montag

Marianne är anställd som vikarierande universitetslektor i allmän förmögenhetsrätt vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet. Hon är anknuten till Stockholm Centre for Commercial Law (SCCL) och undervisar i Civilrätt A samt handleder examensarbete.

Marianne disputerade vid Universitetet i Bergen och arbetade dessförinnan som advokat i Norge. Hon har skrivit flera texter på norska om förmögenhetsrätt.

Läs mer om Marianne på SCCL’s hemsida.