Person håller upp ett vitt ark med laserskuren bild av händer som formar sig runt en vågskål.
Foto: Andrey Popov / Mostphotos


För exakt 70 år sedan, den 4 november 1950, öppnades vid mötet som det då nyinrättade Europarådet höll i Rom undertecknandet av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”Europakonventionen” eller ”EKMR”). Vid mötet undertecknade förutom värdlandet också Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Island, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Turkiet och Storbritannien konventionen. Sverige och Grekland väntade med att skriva på till den 28 november samma år. Därefter skulle det komma att dröja i ytterligare nästan tre år innan tio av länderna hade ratificerat sina konventionsåtaganden och EKMR därmed kunde träda i kraft den 3 september 1953. Kanske bör vi alltså inte slå av champagnekorkarna och fira konventionens 70-årsdag riktigt ännu, men det kan ändå vara värt att redan idag skänka Europakonventionen en extra tanke.

Ursprungligen antogs Europakonventionen i syfte att operationalisera Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna som hade antagits 1948 och trätt ikraft i december 1949. Medan EKMR kom att innehålla en något bantad förteckning över grundläggande rättigheter infördes mekanismer och kontrollorgan för att säkerställa rättigheternas efterlevnad. Framförallt möjligheten för den enskilde medborgaren i ett konventionsland att väcka talan mot landet vid Europadomstolen i Strassburg kom att ge bestämmelserna påtagligt genomslag. 
 

Sveriges avvaktande hållning till konventionen 

Sverige förhöll sig dock avvaktande till konventionssystemet, vilket var i linje med mottagandet av den långdragna utredning som Herbert Tingstens lett om kompletteringar i regeringsformens rättighetsskydd (SOU 1941:20) och som ej hade resulterat i någon proposition. Först i samband med tillsättandet av Grundlagsutredningen 1966 erkändes Europadomstolens behörighet att pröva mål mot Sverige och då endast under en femårsperiod, som dock kom att kontinuerligt förlängas med ytterligare femårsperioder tills det att behörigheten permanentades genom Lag 1994:1219 om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (”EKMR-lagen”). Överlag var Europakonventionens ställning i svensk rätt under lång tid oklar även om det ej rådde något tvivel om att riket var folkrättsligt förpliktigat att lojalt fullgöra sina åtaganden. 

Även om den dualistiska hållningen erbjöd en viss buffert mot konventionens rättsverkan kom den positivistiska synen på rätten att mjukas upp alltmer av naturrättsliga inslag. Grundlagsutredningen resulterade i ett förslag (SOU 1972:15) som innebar att regeringsformen skulle innehålla en förteckning över individuella och politiska rättigheter, som dock skulle kunna ändras genom vanlig lag, samt att domstolarna skulle tillerkännas en lagprövningsrätt. Förlaget godtogs bara delvis, men redan innan Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, hade Fri- och rättighetsutredningen tillsatts för att se över rättighetsskyddet. Genom 1976 års ändringar av regeringsformen kom sociala rättigheter till uttryck i 1 kap 2§, och en förteckning över grundläggande fri och rättigheter infördes i dess 2 kap. Arbetet med att förstärka rättighetsskyddet fortsatte dock fortlöpande under de följande decennierna.
 

Slog igenom i början av 80-talet

Såsom justitierådet Hans Danelius påpekade i SvJT 1989, fick Europakonventionen sitt verkliga genombrott i svensk rätt i början av 1980-talet i samband med det uppmärksammade målet Sporrong Lönnroth där Sverige fälldes för expropriering av en fastighet vid Stureplan i Stockholm. Nu stod det klart att enskilda medborgare hade ett effektivt rättsmedel gentemot landet. Successivt kom länderna i den europeiska frihandelsorganisationen (”EFTA”) under 1980-talet också att närma sig den Europeiska Gemenskapen (”EG”) där rättighetsfrågorna diskuterades. 

I samband med det kalla krigets slut och en allmän liberalisering av samhället framträdde ett alltmer påtagligt behov av att anpassa den svenska rättsordningen till ett rättighetstänkande. Mot bakgrund av arbetet på kontinenten med att skapa en Europeisk Union (”EU”) som erkände bestämmelserna i EKMR som allmänna rättsprinciper föreslogs i prop. 1993/94:117 omfattande ändringar i regeringsformen för att i Sverige säkerställa konventionsåtagandena. I enlighet med propositionen infördes också den ovan nämnda EKMR-lagen. Som bekant tillträdde Sverige efter en folkomröstning 13 november 1994 också EU. 
 

Det svenska systemet anpassades av HD 

Liksom övriga EU-medlemsstater kom följaktligen Sverige att omfattas av såväl unionens alltmer utvecklade rättighetsskydd som av EKMR-systemet vilket huvudsakligen är oproblematiskt. Anpassningen av svensk rätt till Europadomstolens praxis var dock fortsatt återhållsam och det var först i och med Högsta domstolens plenumavgörande i NJA 2013 s. 502 rörande förbudet mot dubbelbestraffning som kravet på ”klart stöd” sänktes till ”tillräckligt stöd”. 

Till viss del kan oviljan att överpröva nationella rättsreglers förenlighet med EKMR förklaras av prejudikatinstansernas funktion att tolka och tillämpa lag för att avgöra ärenden i sak. Medan konstitutionella domstolar på kontinenten har en utpräglad funktion att granska den lagstiftande makten har vi i den svenska maktdelningsläran en stark tilltro till lagstiftarens normgivningsmakt. I takt med att rättsordningarna inom EU tillnärmas får dock domstolarna en allt viktigare roll i säkerställandet av en enhetlig rättsutveckling baserad på överenskomna värderingar. Förhoppningsvis medför det en större beredvillighet bland svenska domstolar till lagprövning. Europakonventionens jubileumsår 2023 skulle vi gärna fira ett ytterligare stärkt rättighetsskydd.
 

Lade grunden till ett rättegångsspel

Sporrong Lönnroth-målet blev också startskottet för det nordiska rättegångsspelet om de mänskliga rättigheterna som administreras av den juridiska institutionen vid Stockholms universitet. I 35 år har studenter från Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige tävlat i att bäst föra kärandens respektive svarandens talan i fiktiva mål som rör bestämmelserna i Europakonventionen. Lagen tränas av människorättsjurister och tävlingarna avgörs inför några av Nordens främsta domare som är verksamma vid ländernas högsta domstolar och vid Europadomstolen. För närvarande har vi inlett planeringen för digitala tävlingsdagar i juni 2021. 

Mänskliga rättigheter är kanske viktigare än på länge i Europa, och när vi nu går in i de autonoma maskinernas tidsålder tillkommer nya frågor om vilka rättigheter vi människor ska ha.
      
Claes Granmar
Docent, lektor i Europarätt, och ansvarig för det nordiska rättegångsspelet om de mänskliga rättigheterna.

 

Om Claes Granmar

Claes Granmar. Foto: Staffan Westerlund / Stockholms universitet

Claes Granmar är lärare och forskare i europarätt vid den juridiska institutionen vid Stockholms universitet. Han är tidvis kursföreståndare för grundkursen i europarätt och ansvarar för specialkurserna i EU:s inre marknadsrätt, EU:s externa handelsrätt och handelspolitik samt praktisk europaprocess – tillika det nordiska rättegångsspelet i mänskliga rättigheter.

Han skrev sin avhandling i varumärkesrätt och inre marknadsrätt vid European University Institute (EUI) i Florens, Italien och vid Stockholms universitet. Under doktorandtiden arbetade Claes också ett halvår vid EFTA-domstolen i Luxemburg. Med avstamp i avhandlingen har
Claes förkovrat sig ytterligare inom europarätt.