Idén till Talerättsfonden (talerattsfonden.se) växte fram bland annat i samband med arbetet med Lagen som verktyg – en förening som verkar mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning (lagensomverktyg.se). De tre initiativtagarna, Paul Lappalainen, Johanna Ingemarsson och Stellan Gärde hade alla erfarit en frustration hos olika utsatta grupper med hur diskrimineringslagstiftningen fungerar, eller snarare inte fungerar.

– Upplevelsen hos dessa grupper är att diskrimineringslagen visserligen finns på papper, men att den inte tillämpas i praktiken, säger Paul Lappalainen. Genom sin bakgrund från olika organisationer – Paul Lappalainen var tidigare anställd som senior expert på Diskrimineringsombudsmannen (DO), Stellan Gärde kommer från LOTCO rättsskydd och Johanna Ingemarsson från Malmö mot Diskriminering – hade de olika perspektiv och erfarenheter på diskrimineringsfrågor och kunde komplettera varandra.

Rättspraxis måste utvecklas

En uppfattning som alla tre delar är att rättspraxis måste utvecklas för att diskrimineringslagstiftningen ska kunna bidra till en faktisk förändring. Men det gör den inte om inga diskrimineringsfall prövas rättsligt. Och för enskilda individer är kostnadsriskerna ett reellt hinder.

– Att driva ett diskrimineringsfall privat kan lätt innebära en kostnadsrisk på 50 000 – 150 000 kronor för motpartens rättegångskostnader vid en förlust. Därtill finns kostnaden för den egna advokaten. DO och facket har råd att riskera en sådan förlust, men de flesta andra individer och organisationer kan inte ta den risken. Det medför att praxisbildningen är väldigt outvecklad inom diskrimineringsrätten, förklarar Paul Lappalainen.

DO bedriver det som betraktas som ”principiella fall”. Enligt DO gjorde 7 800 personer en anmälan om diskriminering under åren 2013–2016. Av dessa blev endast mellan 10 och 15 procent föremål för utredning. Resultatet för dessa fyra år blev stämningsansökan i 46 fall och förlikningar i 26 ärenden. De fackliga rörelserna driver endast sådana fall som har att göra med arbetsmarknaden och som berör deras medlemmar.

Driva rättsfall som opinionsbildning

Genom att samla in pengar vill Talerättsfonden stödja enskilda och föreningar att driva rättsprocesser och därmed bidra till praxisbildningen. Den enskilde eller föreningen kommer att kunna ansöka om ekonomiskt stöd via sitt juridiska ombud. Beslut om att bevilja medel fattas av Talerättsfondens fondkommission. De fall som kan komma på tal är i första hand sådana som har potentialen att utveckla rättspraxis eller som kan få publikt genomslag.

– Det är alltså inte nödvändigtvis så att vi bara kommer att ge stöd till säkra ”vinnare”. Man måste våga förlora för att ha chansen att vinna, och man utvecklar inte rättspraxis på bara ett fall. Att driva ett rättsfall kan vara ett sätt att bilda opinion. Förloraren i rätten kan ändå vara vinnaren i det offentliga rummet. Detta kan i sin tur leda till lagändringar, om det visar sig att lagen inte fungerar.

Arbetet är ännu i sin linda och saknar därför medel att stödja fall av misstänkt diskriminering. Men Talerättsfonden ger moraliskt stöd åt ett aktuellt fall som gäller flera barn med dyslexi som inte får stöd för att kunna genomföra skolans nationella prov.

Skriver en avhandling om diskrimineringsrätt

Parallellt med sitt engagemang i Talerättsfonden arbetar Paul Lappalainen med sin avhandling – en jämförande analys av diskrimineringsrättens utveckling i USA, Kanada, Europa och Sverige. En bidragande orsak till att praxisbildningen går så långsamt i Sverige är, enligt honom, att diskrimineringslagstiftningen inte är ett barn av svensk rättstradition utan importerad från USA. I och med Civil Rights Act från 1964 tog utvecklingen av diskrimineringsrätten sin början i USA.

– De juridiska verktygen i den amerikanska diskrimineringsrätten har inspirerat lagarna i Kanada och Europa, inklusive Sverige. Här i Sverige har vi tagit till oss verktygen, men vi förstår inte vikten av ett civilsamhälle som driver på både lagarna och rättsfall, och att lagstiftningen måste leda till påföljder för att diskrimineringslagstiftningen ska ha en reell betydelse.

I USA var det medborgarrättsrörelsen som drev på utvecklingen. Den hade lärt sig att driva rättsfall även utan myndigheters hjälp. Paul Lappalainen beskriver det som en form av hälsosam konkurrens; civilsamhället och likarättsmyndigheter är både varandras konkurrenter och stöd, de pressar varandra till att stärka diskrimineringsrätten. Paul Lappalainen menar att arbetsmarknadens parter i Sverige länge fungerade som en bromskloss på utvecklingen av diskrimineringsrätten, även om han tycker att facket har blivit mer medgörligt sedan fackföreningarna accepterade den reform av diskrimineringslagstiftningen som genomfördes 1999.

– Facket och arbetsgivarna motsatte sig jämställdhetslagen när den kom. Tyvärr har de behandlat diskrimineringslagstiftningen som ett hot mot den svenska modellen, och därmed den egna maktpositionen. Det är sällan som politiker törs köra över en enad fackföreningsrörelse och Svenskt näringsliv.

Stuprörstänkande på diskrimineringsområdet

Talerättsfonden mot diskriminering är inriktad på alla diskrimineringsgrunder. Paul Lappalainen menar att det finns ett stuprörstänkande på diskrimineringsområdet som gör att olika aktörer är vana vid att enbart se sin egen fråga, i stället för att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål. Han jämför med den amerikanska rättsutvecklingen.

- Civil Rights Act 1964 riktades mot diskriminering på grund av etnicitet, religion och kön. Detta innebar att prejudikat som berörde ett fall av könsdiskriminering ofta bidrog till rättspraxis på de andra grunderna, och vice versa. Detta innebar att olika diskriminerade grupper hade ett gemensamt intresse i varandras fall. I Sverige, däremot, hade vi länge till exempel fyra olika lagar mot diskriminering i arbetslivet beroende på diskrimineringsgrund (kön, etnicitet och religion, funktionshinder och sexuell läggning). Även om vi har en någorlunda sammanhållen diskrimineringslag idag, är det fortfarande många politiker, tjänstemän och civila samhällsorganisationer som har svårt att sätta lika rätt i centrum. Många är fast i stuprören, vilket blir ytterligare ett hinder till en konkretisering av lika rättigheter och möjligheter som en grundläggande mänskliga rättighetsfråga.

Sverige har inte förstått vikten av ett aktivt civilsamhälle i arbetet med diskrimineringsfrågor enl
Sverige har inte förstått vikten av ett aktivt civilsamhälle i arbetet med diskrimineringsfrågor enligt Paul Lappalainen.

Svensk lagstiftningsteknik bromsar

En annan förklaring till att diskrimineringsrätten utvecklas långsamt i Sverige är, enligt Paul Lappalainen, den svenska lagstiftningstekniken. Det verkar som om lagstiftaren har funnit det tillräckligt att införa lagstiftning av mer symbolisk karaktär - en signalpolitik som ska lugna det civila samhället utan att utmana de som har makten att diskriminera. Annars skulle tydligare strategier om kostnadsrisker och uppföljning ha inkluderats. En möjlig förklaring, enligt Paul Lappalainen, är att tillvägagångssättet hänger samman med en föreställning om att lagar i sig är normerande. I bästa fall finns det en förhoppning om att en statlig myndighet på egen hand kommer att utmana de som har makten att diskriminera.

– Sverige är ett välfärdssamhälle som har fungerat ganska väl så länge man inordnat sig i systemet. De med mindre makt har lärt sig att lita på politiker, och juridiken har inte använts som ett påverkansverktyg. Men tiderna förändras. I teorin är diskrimineringslagens syfte att bidra till en förändring av status quo. Detta sker inte på egen hand. Ett nytänkande behövs hos beslutsfattarna, och i synnerhet i det civila samhället, om lagen ska få ett reellt innehåll säger Paul Lappalainen.

 

 

 

Artikeln är publicerad i Nyhetsbrevet Juridicum nr 2 2018:

Ny fond ska stödja diskriminerade nr2 2018 (228 Kb)

 

Text och bild: Staffan Westerlund